Mitt besök i Sarajevo, staden där jag föddes och växte upp, pendlar mellan en dröm, och en mardröm. Jag vill springa iväg, men mina ben är tunga och svaga, samtidigt vill jag sitta där på trottoarkanten och gråta och krama alla förbipasserade människor. Men som vanligt har man inte tid för att känna ordentligt sina egna känslor. Livet har sin egen agenda.

Kvällens mörker glider smygande fram, medan vi sitter under ett provisoriskt tak på uteserveringen, ett gäng gamla vänner samlade för första gången efter 15 år. En gång var vi tonåringar som brukade hänga ute tillsammans, driva runt caféerna, snacka skit och skratta i timmar. Så många gånger gladde vi oss åt varandras framgångar, eller sörjde tillsammans ens obesvarad kärlek mot någon av Sarajevos vackra flickor, för att sedan drömma om framtiden.

Framtiden kom idag. Vi som sitter vid bordet är av olika etniska ursprung och vi följer dem nya, oskrivna och outtalade umgängeskodex. Annat är inte värt obehaget. Försiktigt, diskret, och med beundransvärd fingertoppkänsla undviker vi vissa ord, begrepp och samtalsämne. Vi är vänner, trots allt. Eller, vi vill helst vara det.

En ny flaska sprit öppnas medan vi pratar om hur det hade gått för oss de senaste 15 åren. Oundvikligt, börjar vi berätta om vad vi gjorde under kriget. Snart upptäcker jag att enligt mina gamla kamrater finns tydligen tre kategorier människor: de goda, de onda, och förrädare.
De flesta av mina vänner som bor kvar i Sarajevo hade hamnat i den bosniska armen under kriget. Alla de gärna brukar frasen: ”vi försvarade staden”. Då är man ”ok”, hör till ”de goda” och är godkänd i sällskapet. Vi som flydde kriget är ”förrädare” enligt samma mått, och därför blir jag lite mindre ”ok”, men ty ”de goda” är så storsinta att de förlåter mina ”synder” och umgås med mig i alla fall. De tredje, som råkade befinna sig i serbiska eller kroatiska styrkor under kriget är ”de onda”.

Men tänk: bara några kilometer längre bort från bordet vi sitter vid är bilden annorlunda. Där sitter kanske samtidigt ett annat gäng vänner varav de flesta varit i serbiska, eller kroatiska styrkor. De är också flytiga i att använda frasen: ”vi försvarade oss”. Skillnaden är bara att där borta kallas de som sitter här för ”de onda”. Konstigt nog är jag ”förrädare” även där, eftersom jag flydde, men precis som här, skulle de generöst kunna förlåta mig trots allt.

Men jag kan inte riktigt hänga med i logiken. ”Vi försvarade oss” klingar fint i båda sällskap, men egentligen betyder dessa ord att de sköt mot varandra, kanske just exakt mot dem som sitter vid det andra bordet några kilometer längre bort, och dödade människor.

Jag lyssnar på mina vänners coola historier från kriget: hur man ondvikit döden på håret, hur man rullat en joint någonstans bakom ruinerna och lyssnat på Pink Floyd från en bärbar cd-spelare, för att sedan avfira granater mot andra sidan sjungande ”Shine on you crazy diamond”.

Sakta men säkert börjar jag må illa och blir upprörd. Jag känner för att stå upp och ropa: Jag tackar för er generositet och ädelmod. Jag tackar att ni umgås med mig trots att ni tycker att jag är en förrädare. Men jag har inte skjutit mot någon. Varken mot er, eller mot dem som sitter samtidigt vid det andra bordet ett par kilometer längre bort. Jag har inte dödat. Ni har dödat. Jag vägrade. Och om samma sak skulle hända igen skulle jag vägra igen. Det är inte ni som ska förlåta mig – jag förlåter er istället. Jag förstår hur ni hamnade där ni hamnade, men hade alla vägrat så skulle inget krig bli av. Jag förlåter er att ni inte varit modiga nog att inte döda. Jag förlåter er att ni inte har något val idag förutom att tro att det ni gjorde var det rätta. Jag förlåter er att ni allihopa tror på era egna, olika och motsatta svar på frågor om skulden och varför och vem och vad hade hänt under kriget. Jag förstår, och förlåter er att ni tror på att ni är ”de goda”, att de andra är ”de onda” och att jag är en förrädare. Och jag hoppas att ni också kommer att kunna, kanske en dag, förlåta alla, framför allt sig själva.

Men jag säger inget, förståss. Istället tar jag en stor klunk rakija. Spriten värmer inom mig. Kollar på flaskan. Det är ”de andra, de onda” som har tillverkat spriten vi dricker. Det stör ingen, tydligen. Förmodligen dricker de vid det andra bordet några kilometer bort ölen tillverkat av ”deras onda”. Det går också säkert jättebra.

- Nog om det, avbryter mina tankar en av barndomskamraterna, berätta: har du gift dig, har du barn?
Jag berättar stolt om min dotter. Alla ler, och glädjas åt min lycka. Vi är vänner, och jag känner hur vi älskar varandra fortfarande, efter alla dessa hemska år.

Köln Bahnhof har vuxit som ett spindelnät från den grandiosa domkyrkan över järnvägsspåret, broarna och den slöa gyttjan kallad Rhein. Tåget rullar långsamt, och vi har en 25 minuters försening redan under första timmen. Flickan som sitter mitt emot mig kan vara kanske 14 år gammal. Hon har en långarmad rosa tröja med vita texten ”I have the pussy so I make the rules”. Under ärmarna ser jag bandage runt handlederna. Blodfläckar syns tidligt trots att hon försöker dra ärmarna ner. Hon glor uttryckslöst, tuggar tuggummi och lyssnar på sin iPod. Så ung, och så tom. Älskar hon någon? Älskar någon henne? Hur ska hon börja våga tro på att hon också är värd att få leva?

Sträckan genom Tyskland är grå och förfallen. Tyskarna röker på tåget. Kinesiska affärsmän knappar på sina bärbara datorer. Någon talar ryska. Vi dyker plötsligt in i en tunnel och jag ser min spegelbild i fönstret. Så overkligt. Jag finns…

Min vän Stanislav har tagit livet av sig, igen. Första gången tog han livet av sig redan som en svajig tonåring med mörka tankar då han väntade att bli slagen medvetslös av tre-fyra äldre killar som misshandlade honom för skojs skull. Hans kropp hittades aldrig. Andra gången tog han livet av sig i kriget, bakom lämningar efter stenväggen där han blåste sista djupa andetag av jointen precis innan hans pluton sprang ut på fältet och sköt vilt mot människor på andra sidan. Obduktionen utfördes aldrig (ty man hinner inte i kriget) men det var klart att dödsorsaken var flera djupa sår i hjärtat orsakade av mycket skickligt siktade okonventionella sorgmissiler. Sista gången Stanislav tog livet av sig satt han i Rågsveds ensamhet i mörkret bakom pallar av obetalda räkningar, dammråttor, stanken och påskriset. Denna gång ryckte han hjärtat ut ur bröstkorgen och knäckte det med hammaren. Obduktionen visade onaturligt höga halter självförakt i blodet.

Begravningen tog plats i den fina rena tysta och prydliga kyrkogården i Stockholmsförorten. Begravningsentreprenören var en liten svensk man med professionellt medlidande och tydlig diskretion. Från det blöta gräset lyste ett nytt enkelt kors i metal och i en plastficka en pappersbit med namnet ”Stanislav” handskrivet med en vanlig penna. Bredvid den färska, provisoriska, låg en gammal och stor gravsten i röd marmor som tillhörde en Pontus Andersson som föddes 1907 och dog 1964. Nu blir Pontus Stanislavs granne under björken, för evigt. I samma ögonblick urnan lades i jorden dök mitt tåg ur tunneln i bländande ljus.

Amsterdams centralstation badar i solen. Jag stiger från tåget och går genom stationsbyggnaden mot torget. Vi ska spela en rock’n’roll konsert i Amsterdam och jag ser bassisten Mirko som väntar på mig med sitt leende. Vi kramas och pussas tre gånger i kinden. Snart är det soundcheck, säger han. Jag är så sugen på att börja spela. Resan har varit alldeles för lång.

Jag kastas tillbaka på min soffa av högljudda röster från TV. De säger att jag måste konfronteras med mina synder. De säger att jag måste behärska mitt förflutna. De säger att jag måste anpassa mig. Är det för deras skull, eller för min? Vems samvete svider, vem svettas på nätterna? Nej tack, jag är inte på flykt längre. Jag finns nu, en människa. Jag skapar och jag är stolt. Mitt förflutna har jag i backfickan, min framtid lyser under mina ögonfransar. Jag är inte rädd längre. Varje andetag tar jag febrilt, med passion.

Ljuset glider nedanför Stockholms tak. Jag har inte kunnat somna om. Det kunde ha varit mitt namn bredvid Pontus Andersons. Så härligt är att leva.

This story was inspired by actual events; it’s not fictional at all and is totally intended to depict actual persons, lives and deaths.

21/november 1995 skrev några vithåriga gubbar på ett papper någonstans långt långt borta i en militärflygbas i Amerika. O vad jag hatade de allihop: deras vita hår, deras moderna och fina slipsar och glasögon med bågar i guld, deras fingrar som håll i pennorna, handskakningar, leenden och klappandet på axlarna, cynismen, lögnen och den CNN logo klistrad i skärmens hörna som en ögonfrans som lossnade, fastnade i ögonvrån och irriterade till tårar, jo jag hatade allt. Mest hatade jag dem för de fick mig att hata.

Under flera år hade jag flytt och försökt att glömma, inte tänka på någonting alls. Jag hade inte orkat bry mig om människor, döden, värdigheten och sanningen. Klarade inte oroa mig över att i tre år jag inte haft någon kontakt mina föräldrar och min bror som var kvar där, mitt i kriget, utan att veta om dem är vid liv. Nej, jag brydde mig verkligen inte. Det var det ända sättet att behålla förståndet.

Stockholms Stureplans virvlande natt var det perfekta gömmstället: sprit, lögn, pose, knark, promiskuitet och mänsklig hänsynslöshet – perfekt! Där hittade jag min plats. Mitt i kokande folkmassa jag spelade skivor och söp, musiken var så hög att den överröstade mina egna tankar, jag gungade i rytmen och andades tjock cigarettrök natt efter natt tillräckligt trygg på säkert avstånd från alla känslor.

21 november 1995 var en tisdag, en lugn tråkig grå tisdag på Stureplan. Vi i personalen hade samlats kring baren, skojat och småsupit i väntan på rätt klockslag att öppna dörrar för ivriga gäster. Det var då en av långhåriga killar berättade nyheten att fredsavtalet hade skrivits under. Han hade nyss hört det på radionyheterna. Det var slut på kriget där borta, långt från Stureplan. Men jag brydde mig inte, förstås.

Vi skrattade istället åt det, larvades och hånades. Jaaaaa fredsavtal! Vi skålade för att ironiskt gratulera varandra för freden, kramades och skakade händer. Sen skålade vi mer, och skrattade, och skrattade. Hysteriskt, iskallt och frånvarande.

Matias var en vanlig svensk kille, antagligen varken mer eller mindre begåvad än alla andra i personalen. Han jobbade i baren vissa kvällar, brukade vara artig och le professionellt när man tilltalade honom. Vi kände knappast varandra. Det hade aldrig gnistrat till ngt vänskap mellan oss, vi pratade aldrig förutom det artiga ”hej – hej hur står det till” som arbetskollegor utbyter varje kväll, jag tänkte aldrig på honom. Men den 21 november 1995 råkade han vara där mitt i vår parad av ironi och hån i fredsavtalets ära. ”Hej Matias skåla för freden, grattis!” ropade jag och kramade om honom.

Plötsligt brast någonting i mig. Fullständigt oväntat dundrade en orkan genom min bröstkorg. Bara för en del sekund, det kunde inte ha varit längre, jag darrade i hela kroppen och tårarna sprutade nedanför mina kinder. Istället för en kram på skoj håll jag den där Matias plötsligt så hårt i ett grepp som om jag skulle drunkna, och kämpade för mitt liv. Chockad och skakad, jag försökte säga ngt men det ända jag klarade av att klämma ur mig var en hes sprucken viskande pip blandad med tårar som sa: kan du förstå?

Omedelbart knuffade jag bort honom, skojade bort allting och gick från honom hastigt. Trots min ansträngning att spela oberörd kunde jag inte skaka av hans blick ur min ögonvrå. Hans ögon glöd på ett speciellt sätt, glittrade, skimrade. Han stod stilla, som förstenad, stum. Väldigt väldigt stilla. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att hans ögon strålade mänsklig värme och empati, men det skulle ha varit alldeles för mycket att orka med.

3 sekunder senare var allting som vanligt. Vi talade aldrig om det. Jag tror faktiskt att vi aldrig mer talade med varandra i över huvudtaget. Några månader senare hade han slutat jobba där och jag träffade honom aldrig igen. Matias från den gråa tisdagen på Stureplan hade försvunnit ur mitt minne precis som allt annat man av olika anledningar väljer att sudda bort.

***
10 år senare hade jag varit på en helt annan plats i mitt liv: 10 år mognare och 10 år tryggare. Tider jag försökte fly från mig själv hade jag lämnat bakom mig. Jag hade glömt CNN, vithåriga gubbar, Stureplans virvlar och Matias sedan längre, längre sen.

Vi var ett gäng vänner första gången på det nya stället på Södermalm nära vattnet. Det var lite förflashigt för min smak, discomusik, uppkläda brudar och dyra drinkar. Nja, det kändes inte riktigt som söder.. stället kändes mer som.. ja.. Stureplan… På vägen från baren ballanserade jag i trängseln med händerna högt uppe i luften och kämpade att inte spilla drinkarna jag bar för mina vänner. Då stötte jag på honom. Han var mitt i snacket med ett par tjejer, skrattade och gestikulerade medan de försökte tränga sig mot baren. Jag kände igen ansiktet, men kunde inte riktigt placera honom. Det tog en lång stund innan jag kom ihåg vem han var. Matias… Hans skratt tystnade plötsligt när han såg mig.

”Det var läge sen!” sa han. Jag kunde inte ta emot hans utsträckta hand och pekade istället med huvudet mot alla drinkar jag bar i mina händer. Så konstigt, tänkte jag, att inte kunna komma på någonting att säga. Ty jag visste verkligen ingenting om den där killen: inget gammal flickväns namn, hans favorithobby, eller något personligt för att kunna fråga: ”hur har det gått för dig med det där?”. Inget alls. Istället gled alla mina tankar motvilligt men oundvikligt till den kvällen förre 10 år sen. Det var han – ekade i mitt huvud, han var där denna kväll. Men varför sådant obehag? Vad var det? Jag kunde inte riktigt tämja mina tankar och fokusera. Så konstigt, tänkte jag, att jag minns så väl en kväll förre 10 år sen. Så konstigt att jag minns hela den perioden av mitt liv. Så konstigt att jag klarade mig undan. Så konstigt vad människor kan överleva.

”Minns du den kväll, måste ha varit 10 år sen…” var det först Matias sa, ”…jag tror att det var kvällen kriget slutade, minns du kramen du gav mig?”.

Det kom som en chock och kändes oerhört jobbigt och pinsamt! Jag kunde inte begripa det: hur kunde han minnas? Det trodde jag aldrig!

”Men… du minns det?” stammade jag.
”Självklart jag minns, hur kunde jag glömma det? Jag minns kramen mycket väl. Du frågade då om jag kunde förstå.” svarade Matias. ”Ibland funderar jag hur har det gått för dig och vad du gör?”

Jag kände igen blicken, den samma jag kunde inte skaka av ur min ögonvrå 10 år tidigare.
Jag svarade att det går bra för mig, frågade hastigt om det går bra för honom, och utan att invänta svaret bad om ursäkt att jag måste gå eftersom minna vänner väntar på drinkarna. Han nickade mot tjejerna i hans sällskap och förklarade att han också måste gå. Vi sa att ”vi ses sen” men det gjorde vi aldrig, förstås, och har aldrig träffats sedan dess.

Jag tänker på honom ibland. ”Kan du förstå?” viskade jag. Jag tror att han har hjälpt mig mest av alla jag någonsin mött i Sverige.

Detta var en berättelse om fördomar, mötet mellan människor och integrationen i Sverige.