De goda, de onda, och förrädare

Det regnar över staden efter en vansinnigt varm sommardag, och luften är fylld med en skvättande doft av törstig varm asfalt. Jag försöker känna igen doften, söker i minnena, i känslorna, men hittar ingenting. Gatorna är exakt lika som för 15 år sen, innan kriget, men ändå så främmande. Som när man träffar en gammal flickvän många år senare, och inte kan minnas hur det hade känts att vara kär i henne.

Mitt besök i Sarajevo, staden där jag föddes och växte upp, pendlar mellan en dröm, och en mardröm. Jag vill springa iväg, men mina ben är tunga och svaga, samtidigt vill jag sitta där på trottoarkanten och gråta och krama alla förbipasserade människor. Men som vanligt har man inte tid för att känna ordentligt sina egna känslor. Livet har sin egen agenda.

Kvällens mörker glider smygande fram, medan vi sitter under ett provisoriskt tak på uteserveringen, ett gäng gamla vänner samlade för första gången efter 15 år. En gång var vi tonåringar som brukade hänga ute tillsammans, driva runt caféerna, snacka skit och skratta i timmar. Så många gånger gladde vi oss åt varandras framgångar, eller sörjde tillsammans ens obesvarad kärlek mot någon av Sarajevos vackra flickor, för att sedan drömma om framtiden.

Framtiden kom idag. Vi som sitter vid bordet är av olika etniska ursprung och vi följer dem nya, oskrivna och outtalade umgängeskodex. Annat är inte värt obehaget. Försiktigt, diskret, och med beundransvärd fingertoppkänsla undviker vi vissa ord, begrepp och samtalsämne. Vi är vänner, trots allt. Eller, vi vill helst vara det.

En ny flaska sprit öppnas medan vi pratar om hur det hade gått för oss de senaste 15 åren. Oundvikligt, börjar vi berätta om vad vi gjorde under kriget. Snart upptäcker jag att enligt mina gamla kamrater finns tydligen tre kategorier människor: de goda, de onda, och förrädare.
De flesta av mina vänner som bor kvar i Sarajevo hade hamnat i den bosniska armen under kriget. Alla de gärna brukar frasen: ”vi försvarade staden”. Då är man ”ok”, hör till ”de goda” och är godkänd i sällskapet. Vi som flydde kriget är ”förrädare” enligt samma mått, och därför blir jag lite mindre ”ok”, men ty ”de goda” är så storsinta att de förlåter mina ”synder” och umgås med mig i alla fall. De tredje, som råkade befinna sig i serbiska eller kroatiska styrkor under kriget är ”de onda”.

Men tänk: bara några kilometer längre bort från bordet vi sitter vid är bilden annorlunda. Där sitter kanske samtidigt ett annat gäng vänner varav de flesta varit i serbiska, eller kroatiska styrkor. De är också flytiga i att använda frasen: ”vi försvarade oss”. Skillnaden är bara att där borta kallas de som sitter här för ”de onda”. Konstigt nog är jag ”förrädare” även där, eftersom jag flydde, men precis som här, skulle de generöst kunna förlåta mig trots allt.

Men jag kan inte riktigt hänga med i logiken. ”Vi försvarade oss” klingar fint i båda sällskap, men egentligen betyder dessa ord att de sköt mot varandra, kanske just exakt mot dem som sitter vid det andra bordet några kilometer längre bort, och dödade människor.

Jag lyssnar på mina vänners coola historier från kriget: hur man ondvikit döden på håret, hur man rullat en joint någonstans bakom ruinerna och lyssnat på Pink Floyd från en bärbar cd-spelare, för att sedan avfira granater mot andra sidan sjungande ”Shine on you crazy diamond”.

Sakta men säkert börjar jag må illa och blir upprörd. Jag känner för att stå upp och ropa: Jag tackar för er generositet och ädelmod. Jag tackar att ni umgås med mig trots att ni tycker att jag är en förrädare. Men jag har inte skjutit mot någon. Varken mot er, eller mot dem som sitter samtidigt vid det andra bordet ett par kilometer längre bort. Jag har inte dödat. Ni har dödat. Jag vägrade. Och om samma sak skulle hända igen skulle jag vägra igen. Det är inte ni som ska förlåta mig – jag förlåter er istället. Jag förstår hur ni hamnade där ni hamnade, men hade alla vägrat så skulle inget krig bli av. Jag förlåter er att ni inte varit modiga nog att inte döda. Jag förlåter er att ni inte har något val idag förutom att tro att det ni gjorde var det rätta. Jag förlåter er att ni allihopa tror på era egna, olika och motsatta svar på frågor om skulden och varför och vem och vad hade hänt under kriget. Jag förstår, och förlåter er att ni tror på att ni är ”de goda”, att de andra är ”de onda” och att jag är en förrädare. Och jag hoppas att ni också kommer att kunna, kanske en dag, förlåta alla, framför allt sig själva.

Men jag säger inget, förståss. Istället tar jag en stor klunk rakija. Spriten värmer inom mig. Kollar på flaskan. Det är ”de andra, de onda” som har tillverkat spriten vi dricker. Det stör ingen, tydligen. Förmodligen dricker de vid det andra bordet några kilometer bort ölen tillverkat av ”deras onda”. Det går också säkert jättebra.

- Nog om det, avbryter mina tankar en av barndomskamraterna, berätta: har du gift dig, har du barn?
Jag berättar stolt om min dotter. Alla ler, och glädjas åt min lycka. Vi är vänner, och jag känner hur vi älskar varandra fortfarande, efter alla dessa hemska år.

Advertisement

Explore posts in the same categories: integration, krig, kriget i Bosnien, Sarajevo, skuld