Nytt avsnitt

Nytt avsnitt av kvällens kriminalserie börjar med orden: The following story is fictional and does not depict any actual person or event. Jag gäspar och kämpar mot ögonlockarnas overkliga tyngd. Snart har jag krympt på soffan och svävar i en dimma av overkliga scener: CSI teknikerna obducerar döda kroppar med svensk väderrapport i bakgrunden följda av talkshowens applåder och skratt. För andra natten i rad slogs polis med ungdomar i Paris – säger en röst, förorterna är i eldsvådor. Jag kan inte hålla mig vaken. Sakta, börjar soffan rulla framåt. Jag är tillbaka på det tyska tåget mot Amsterdam.

Köln Bahnhof har vuxit som ett spindelnät från den grandiosa domkyrkan över järnvägsspåret, broarna och den slöa gyttjan kallad Rhein. Tåget rullar långsamt, och vi har en 25 minuters försening redan under första timmen. Flickan som sitter mitt emot mig kan vara kanske 14 år gammal. Hon har en långarmad rosa tröja med vita texten ”I have the pussy so I make the rules”. Under ärmarna ser jag bandage runt handlederna. Blodfläckar syns tidligt trots att hon försöker dra ärmarna ner. Hon glor uttryckslöst, tuggar tuggummi och lyssnar på sin iPod. Så ung, och så tom. Älskar hon någon? Älskar någon henne? Hur ska hon börja våga tro på att hon också är värd att få leva?

Sträckan genom Tyskland är grå och förfallen. Tyskarna röker på tåget. Kinesiska affärsmän knappar på sina bärbara datorer. Någon talar ryska. Vi dyker plötsligt in i en tunnel och jag ser min spegelbild i fönstret. Så overkligt. Jag finns…

Min vän Stanislav har tagit livet av sig, igen. Första gången tog han livet av sig redan som en svajig tonåring med mörka tankar då han väntade att bli slagen medvetslös av tre-fyra äldre killar som misshandlade honom för skojs skull. Hans kropp hittades aldrig. Andra gången tog han livet av sig i kriget, bakom lämningar efter stenväggen där han blåste sista djupa andetag av jointen precis innan hans pluton sprang ut på fältet och sköt vilt mot människor på andra sidan. Obduktionen utfördes aldrig (ty man hinner inte i kriget) men det var klart att dödsorsaken var flera djupa sår i hjärtat orsakade av mycket skickligt siktade okonventionella sorgmissiler. Sista gången Stanislav tog livet av sig satt han i Rågsveds ensamhet i mörkret bakom pallar av obetalda räkningar, dammråttor, stanken och påskriset. Denna gång ryckte han hjärtat ut ur bröstkorgen och knäckte det med hammaren. Obduktionen visade onaturligt höga halter självförakt i blodet.

Begravningen tog plats i den fina rena tysta och prydliga kyrkogården i Stockholmsförorten. Begravningsentreprenören var en liten svensk man med professionellt medlidande och tydlig diskretion. Från det blöta gräset lyste ett nytt enkelt kors i metal och i en plastficka en pappersbit med namnet ”Stanislav” handskrivet med en vanlig penna. Bredvid den färska, provisoriska, låg en gammal och stor gravsten i röd marmor som tillhörde en Pontus Andersson som föddes 1907 och dog 1964. Nu blir Pontus Stanislavs granne under björken, för evigt. I samma ögonblick urnan lades i jorden dök mitt tåg ur tunneln i bländande ljus.

Amsterdams centralstation badar i solen. Jag stiger från tåget och går genom stationsbyggnaden mot torget. Vi ska spela en rock’n’roll konsert i Amsterdam och jag ser bassisten Mirko som väntar på mig med sitt leende. Vi kramas och pussas tre gånger i kinden. Snart är det soundcheck, säger han. Jag är så sugen på att börja spela. Resan har varit alldeles för lång.

Jag kastas tillbaka på min soffa av högljudda röster från TV. De säger att jag måste konfronteras med mina synder. De säger att jag måste behärska mitt förflutna. De säger att jag måste anpassa mig. Är det för deras skull, eller för min? Vems samvete svider, vem svettas på nätterna? Nej tack, jag är inte på flykt längre. Jag finns nu, en människa. Jag skapar och jag är stolt. Mitt förflutna har jag i backfickan, min framtid lyser under mina ögonfransar. Jag är inte rädd längre. Varje andetag tar jag febrilt, med passion.

Ljuset glider nedanför Stockholms tak. Jag har inte kunnat somna om. Det kunde ha varit mitt namn bredvid Pontus Andersons. Så härligt är att leva.

This story was inspired by actual events; it’s not fictional at all and is totally intended to depict actual persons, lives and deaths.

Explore posts in the same categories: Amsterdam, begravning, depression, Holland, integration, Köln, krig, kriget i Bosnien, PTS, självmord, Stockholm, Tyskland