En kram
Detta är en berättelse om fördomar, mötet mellan människor och integrationen i Sverige.
21/november 1995 skrev några vithåriga gubbar på ett papper någonstans långt långt borta i en militärflygbas i Amerika. O vad jag hatade de allihop: deras vita hår, deras moderna och fina slipsar och glasögon med bågar i guld, deras fingrar som håll i pennorna, handskakningar, leenden och klappandet på axlarna, cynismen, lögnen och den CNN logo klistrad i skärmens hörna som en ögonfrans som lossnade, fastnade i ögonvrån och irriterade till tårar, jo jag hatade allt. Mest hatade jag dem för de fick mig att hata.
Under flera år hade jag flytt och försökt att glömma, inte tänka på någonting alls. Jag hade inte orkat bry mig om människor, döden, värdigheten och sanningen. Klarade inte oroa mig över att i tre år jag inte haft någon kontakt mina föräldrar och min bror som var kvar där, mitt i kriget, utan att veta om dem är vid liv. Nej, jag brydde mig verkligen inte. Det var det ända sättet att behålla förståndet.
Stockholms Stureplans virvlande natt var det perfekta gömmstället: sprit, lögn, pose, knark, promiskuitet och mänsklig hänsynslöshet – perfekt! Där hittade jag min plats. Mitt i kokande folkmassa jag spelade skivor och söp, musiken var så hög att den överröstade mina egna tankar, jag gungade i rytmen och andades tjock cigarettrök natt efter natt tillräckligt trygg på säkert avstånd från alla känslor.
21 november 1995 var en tisdag, en lugn tråkig grå tisdag på Stureplan. Vi i personalen hade samlats kring baren, skojat och småsupit i väntan på rätt klockslag att öppna dörrar för ivriga gäster. Det var då en av långhåriga killar berättade nyheten att fredsavtalet hade skrivits under. Han hade nyss hört det på radionyheterna. Det var slut på kriget där borta, långt från Stureplan. Men jag brydde mig inte, förstås.
Vi skrattade istället åt det, larvades och hånades. Jaaaaa fredsavtal! Vi skålade för att ironiskt gratulera varandra för freden, kramades och skakade händer. Sen skålade vi mer, och skrattade, och skrattade. Hysteriskt, iskallt och frånvarande.
Matias var en vanlig svensk kille, antagligen varken mer eller mindre begåvad än alla andra i personalen. Han jobbade i baren vissa kvällar, brukade vara artig och le professionellt när man tilltalade honom. Vi kände knappast varandra. Det hade aldrig gnistrat till ngt vänskap mellan oss, vi pratade aldrig förutom det artiga ”hej – hej hur står det till” som arbetskollegor utbyter varje kväll, jag tänkte aldrig på honom. Men den 21 november 1995 råkade han vara där mitt i vår parad av ironi och hån i fredsavtalets ära. ”Hej Matias skåla för freden, grattis!” ropade jag och kramade om honom.
Plötsligt brast någonting i mig. Fullständigt oväntat dundrade en orkan genom min bröstkorg. Bara för en del sekund, det kunde inte ha varit längre, jag darrade i hela kroppen och tårarna sprutade nedanför mina kinder. Istället för en kram på skoj håll jag den där Matias plötsligt så hårt i ett grepp som om jag skulle drunkna, och kämpade för mitt liv. Chockad och skakad, jag försökte säga ngt men det ända jag klarade av att klämma ur mig var en hes sprucken viskande pip blandad med tårar som sa: kan du förstå?
Omedelbart knuffade jag bort honom, skojade bort allting och gick från honom hastigt. Trots min ansträngning att spela oberörd kunde jag inte skaka av hans blick ur min ögonvrå. Hans ögon glöd på ett speciellt sätt, glittrade, skimrade. Han stod stilla, som förstenad, stum. Väldigt väldigt stilla. Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att hans ögon strålade mänsklig värme och empati, men det skulle ha varit alldeles för mycket att orka med.
3 sekunder senare var allting som vanligt. Vi talade aldrig om det. Jag tror faktiskt att vi aldrig mer talade med varandra i över huvudtaget. Några månader senare hade han slutat jobba där och jag träffade honom aldrig igen. Matias från den gråa tisdagen på Stureplan hade försvunnit ur mitt minne precis som allt annat man av olika anledningar väljer att sudda bort.
***
10 år senare hade jag varit på en helt annan plats i mitt liv: 10 år mognare och 10 år tryggare. Tider jag försökte fly från mig själv hade jag lämnat bakom mig. Jag hade glömt CNN, vithåriga gubbar, Stureplans virvlar och Matias sedan längre, längre sen.
Vi var ett gäng vänner första gången på det nya stället på Södermalm nära vattnet. Det var lite förflashigt för min smak, discomusik, uppkläda brudar och dyra drinkar. Nja, det kändes inte riktigt som söder.. stället kändes mer som.. ja.. Stureplan… På vägen från baren ballanserade jag i trängseln med händerna högt uppe i luften och kämpade att inte spilla drinkarna jag bar för mina vänner. Då stötte jag på honom. Han var mitt i snacket med ett par tjejer, skrattade och gestikulerade medan de försökte tränga sig mot baren. Jag kände igen ansiktet, men kunde inte riktigt placera honom. Det tog en lång stund innan jag kom ihåg vem han var. Matias… Hans skratt tystnade plötsligt när han såg mig.
”Det var läge sen!” sa han. Jag kunde inte ta emot hans utsträckta hand och pekade istället med huvudet mot alla drinkar jag bar i mina händer. Så konstigt, tänkte jag, att inte kunna komma på någonting att säga. Ty jag visste verkligen ingenting om den där killen: inget gammal flickväns namn, hans favorithobby, eller något personligt för att kunna fråga: ”hur har det gått för dig med det där?”. Inget alls. Istället gled alla mina tankar motvilligt men oundvikligt till den kvällen förre 10 år sen. Det var han – ekade i mitt huvud, han var där denna kväll. Men varför sådant obehag? Vad var det? Jag kunde inte riktigt tämja mina tankar och fokusera. Så konstigt, tänkte jag, att jag minns så väl en kväll förre 10 år sen. Så konstigt att jag minns hela den perioden av mitt liv. Så konstigt att jag klarade mig undan. Så konstigt vad människor kan överleva.
”Minns du den kväll, måste ha varit 10 år sen…” var det först Matias sa, ”…jag tror att det var kvällen kriget slutade, minns du kramen du gav mig?”.
Det kom som en chock och kändes oerhört jobbigt och pinsamt! Jag kunde inte begripa det: hur kunde han minnas? Det trodde jag aldrig!
”Men… du minns det?” stammade jag.
”Självklart jag minns, hur kunde jag glömma det? Jag minns kramen mycket väl. Du frågade då om jag kunde förstå.” svarade Matias. ”Ibland funderar jag hur har det gått för dig och vad du gör?”
Jag kände igen blicken, den samma jag kunde inte skaka av ur min ögonvrå 10 år tidigare.
Jag svarade att det går bra för mig, frågade hastigt om det går bra för honom, och utan att invänta svaret bad om ursäkt att jag måste gå eftersom minna vänner väntar på drinkarna. Han nickade mot tjejerna i hans sällskap och förklarade att han också måste gå. Vi sa att ”vi ses sen” men det gjorde vi aldrig, förstås, och har aldrig träffats sedan dess.
Jag tänker på honom ibland. ”Kan du förstå?” viskade jag. Jag tror att han har hjälpt mig mest av alla jag någonsin mött i Sverige.
Detta var en berättelse om fördomar, mötet mellan människor och integrationen i Sverige.
